Every time I see him all cool, calm and collected, I lose my breath, my heart starts pounding, and I am painfully aware that I am not over him and he is over me.

Det känns rent utsagt skit. När man tror att man kommit över en person för att den har sårat en så djupt, när det egentligen inte finns någon förlåtelse, när man bara borde släppa taget helt och säga "dra åt helvete".. Men hur kan man? Hur kan man göra det när personen har varit ens livskamrat i nästan 2 år, ens bästa vän och.. Ja faktiskt andra halva, själsfrände.. Hur kan man? Och nu är det han som har gått vidare först, det är han som har hittat en ny.. Och jag, jag är på samma plats, saknar honom och det vi hade. Saknar honom att sakna mig, saknar honom att älska mig, längta efter mig.. Men han har gått vidare. Och jag är fast. När jag trodde att jag hade släppt taget.. Det känns skit.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0