I want to be remembered as the girl who always smiles even when her heart is broken, and the one that could always brighten up your day even if she couldn't brighten her own.

Det va ju ett bra tag sen jag skrev nåt ju, och varje gång säger jag att det är nu jag ska ta tag i bloggen igen, men det blir aldrig av ändå. Jag har tappat känslan och lusten för det här om jag ska va ärlig. Det pågår så mycket i mitt liv att jag inte vet va jag ska skriva om. Kärleken, plugget, vardagen. Man har knappt tid för sig själv. Och om det bara ändå lönade sig med all tid man lägger åt saker o ting. Nej, det ska gå käpprakt åt *******.. 
 
Förra inlägget la jag upp vid en smärtsam tid. Då man fick hjärtat krossat. Och för en stund trodde jag att det va krossat för alltid. Men det löste sig till slut ändå. Det är så otroligt att se va jag och pojkvännen kan gå igenom och ändå aldrig ge upp varandra. Vi kan säga så elaka saker till varandra för att i nästa stund förbanna oss själva och fråga oss själva hur vi kunde säga nåt sånt. Vi blir arga på varandra och säger att vi skiter i det här nu, för i nästa stund (och jag menar verkligen direkt) ta tillbaka det vi sa. En sån här stark kärlek har jag aldrig upplevt, och inte han heller när han häromdagen berättade det för mig. Gud va jag älskar den killen..
 
Plugget, ja, va ska jag säga.. ligger rejält efter där, försöker ta igen, och hoppas på att det lönar sig. Men ibland har man ju bara inte orken, motivationen eller ens gnistan kvar att bry sig och plugga på.. jag har fortfarande inte hittat nån lösning på den här delemman..
 
Annars.. tja.. jag saknar faktiskt o skriva av mig, men vi får ju se hur det går med den saken haha
 
Just Like Mickey And Minnie
 

RSS 2.0