You meet thousands of people, and none of them really touch you. And then you meet your one person, and your life is changed forever.

Den där känslan av massa fjärillar i magen. Känslan av att man känner sig ensam i hela världen för en viss person. Att man är så lyckligt kär att man inte vet vart man ska ta vägen. Det är en obeskrivlig känsla. Det finns inte tillräckligt med ord att beskriva vad man känner och man kan inte förstå känslan om man inte känt/känner det själv. Denna känsla har jag haft i snart ett års tid och jag har aldrig någonsin tidigare känt på det här sättet. Att känna mig älskad för den jag är av den personen jag älskar mest. Det är en oslagbar känsla. Att känna mig accepterad och att den andra verkligen förstår mig, tycker samma om princip allt och värderar saker på samma sätt. Vill uppnå samma saker tillsammans och verkligen gör allt för att vi ska vara lyckliga. Mer kan man inte önska sig.
 
Samtidigt som det är så obeskrivligt underbart, är det också skrämmande. Det är så skrämmande att ge en person hela sitt hjärta, hela sin tid och hela sitt liv och den personen kan göra vad som helst med det. Att öppna sig så mycket och dela alla sina hemligheter, att känna sig som en enda person tillsammans. Det får mig att bli rädd samtidigt som jag är lycklig. För att det har inte alltid varit en dans på rosor under det här året. Vi har haft våra motgångar och båda har blivit sårade. Men jag antar att det hör till, för att det bästa förhållandet är inte det utan motgångar, utan den som löser sig vad som än händer. Där man förstår varandra, acceptera varandras fel och löser problemet tillsammans. Så jag antar att det är det som är meningen med att vara tillsammans. Att våga vara en med sin partner. Att ge hela sig själv till sin respektive.
 
Alla dikter och citat som ligger ute om hur en kille ska vara mot sin tjej påminner mig om min kille. Han har alla dessa egenskaper och mer därtill. Jag känner inte längre den där känslan att jag önskar att min kille ska göra/vara på det sättet som beskrivs, då han redan är sån. Och utan att säga för mycket nu, så kan jag bara säga att jag har hittat min prins. Den rätta, min själsfrände och den som är helt perfekt i mina ögon. Både utan och med sina brister och fel. Den där känslan av att jag aldrig skulle kunna vara lycklig med någon annan och att jag inte klarar mig utan honom finns här varje dag. Han är min och jag är hans, och så vill jag att det ska vara för alltid.
 
Untitled

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0