Vart tog du vägen? Vart tog allt vägen?

De säger ju att det som är menat att bli hittar alltid sin väg tillbaka? Vi fick kontakt, minns inte ens när det va. Nog mer än ett år sen, snart kanske två till och med. Jag hade inte fokus på dig, tyckte inte ens att du va snygg då. Jag hade fokus på en annan kille. Men vi skrev. Och det va trevligt. Sen försvann du. Och det märkte jag inte ens. Saknade dig inte ens. Saknade inte kontakten med dig, saknade ingenting. Jag hade som sagt fokus på en annan kille. Fel kille. Tiden gick och jag glömde bort dig mer och mer, om jag ens tänkte på dig till att börja med.
 
Det var den 22a juni 2017, dagen då du hörde av dig igen. Tänkte väl att jag kände igen dina bilder, men mer än så brydde jag mig inte. Du var bara en kille jag en gång hade kontakt med. Vad vi pratade om och hur länge vi pratade, var inget jag mindes eller brydde mig särskilt mycket om. Men du, du mindes mig. Du mindes att du en gång hade kontakt med mig och du var medveten om att du tar upp kontakten igen. Och den här gången, den här gången hade jag gjort mig fri från den andra killen. Hade inte fokus på annat mer än mig själv och kunde ägna mer tid åt dig. Jag tyckte fortfarande inte att du såg ut som min typ, men på ett sätt var du finare än jag mindes dig, fast du fortfarande hade samma bilder som för två år sen. Kärleken gör en blind va? Eller vad jag trodde var kärlek med den andra killen. 
 
Vi skrev och det kändes så naturligt, jag tyckte om att skriva med dig. Men sen kom den dagen då du bara slutade svara. Jahapp, det var det tänkte jag. No big deal. Hade annat att sysselsätta mig med men kunde ändå inte låta bli att tänka på varför en person bara slutar höra av sig sådär. Och så från ingenstans hade jag fått ett meddelande från dig. Igen. Tydligen hade du inte sett att jag skrivit. Sant eller inte? Inget jag brydde mig om, jag svarade dig ändå. Och det roliga är? Jag hade som ''regel'' att den som inte svarar mig inom kort och svarar efter några dagar istället med en ursäkt om att de inte sett meddelandet, det var inga jag skulle svara tillbaka på. Men vad hände med dig? Varför svarade jag dig? Vad fick mig att göra det? Ödet? Jag vet inte än idag.
 
Vi fortsatte prata. Varje dag. Från godmorgon till godnatt. Du frågade om jag ville träffa dig någon dag och vi pratade om det. Bestämde inget, bara pratade om det. Ingen av oss var ledig förrän om några veckor framåt så inget bestämdes. Lite visste vi om att vi skulle träffas mycket tidigare än så. Spontant är bäst va? Och vår första träff? Ja vad ska man kalla den, annorlunda? Det händer väl inte så ofta att att man hälsar på den andra på jobbet när man inte ens träffats någon gång innan dess. Men du gjorde det. Du kom och hälsade på mig på jobbet och det var inte mer med det. Det kändes så naturligt och så normalt, så avslappnat för oss båda.
 
Det sa klick redan första gången jag såg dig, men vår första dejt bekräftade allt. Och det var på min födelsedag. Vad mer kunde jag önska mig? Det var den perfekta avslutningen på dagen. Och vi kunde inte låta bli att röra vid varandra. Nudda varandra. Vi hittade på ursäkter för att göra det. Och jag var medveten om det. Och det var nog du med. 3 timmar kändes som 3 minuter och vi kunde inte vänta på vår andra dejt så den kom inte så långt efter. Och den kvällen var magisk. Din kyss lika så. Att du kom och sov över två nätter i rad efter det var som en prinsessaga och jag trodde att jag drömde att det kunde gå så fort och kännas så rätt. 
 
Rädslan å andra sidan. Den fanns alltid där. Tviveln fanns alltid där. Kunde det verkligen vara såhär lätt? Jag vågade inte hoppas. Jag förnekade gång på gång att jag kände det minsta lilla för dig. Jag ljög bara för mig själv. Och alla mina farhågor besannades när du på vår fjärde dejt sa att du inte vill ha ett förhållande just nu. Du vill vänta. Du vill tänka på dig själv. Du vill inte gå för fort framåt. Och det hade jag känt innan när alla dina godmorgon och dina godnatt försvann. När kontakten från din sida minskade drastiskt. Och jag spelade med. Jag sa att jag höll med. Det är för tidigt för ett förhållande nu. Vi måse lära känna varandra mer. Och på ett sätt menade jag det. Och det är för tidigt. Men jag ville inte att det skulle vara det. Innerst inne käde jag mer. Det jag ine ville erkänna för mig själv. Jag tror att jag redan hade fallit för dig. Jag ville ha dig. Jag vill ha dig. För vad betydde allt som hände mellan oss? Allt vi kände? Hur kan inte det vara tillräckligt?
 
Idag har jag inte ens haft kontakt med dig. Du skrev 3 gånger igår sen slutade du svara. Och sen dess har jag inte hört något från dig. Vart tog du vägen? Vart tog allt vägen? Jag vill inte höra av mig till dig. Jag vill inte vara för på. Det är du som inte vill gå för fort fram så vi tar det i din egen takt. Om det ens finns nåt att ta i någon takt överhuvudtaget? Eller borde jag höra av mig till dig och visa att jag fortfrande är intresserad? Eller vill du ha din space? Var står vi nu? Vad känner du? Borde jag vara tålmodig? Men hur länge då? Kan inte du bara höra av dig och säga vad du tänker? Vad du känner? Det här tar kål på mig. Jag vill bara ha svar på en enda fråga, vart tog allt vägen? 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0