I used to think the worst thing in life was to end up all alone. It’s not. The worst thing in life is to end up with people who make you feel all alone.

Sitter återigen på jobbet och nu har det lugnat ner sig med kunderna lite så jag tänkte passa på att skriva och ventilera av mig. Kände att det behövdes! Dagen började bra, en liten sovmorgon och sen mys framför tvn innan jag åkte till jobbet. På jobbet var det sen också bra, fick nya utmaningar av chefen och nytt fokus på vissa saker och jag älskar det. Älskar att ha mål att sträva efter, blir bara ännu mer motiverad och jobbar då ännu bättre! Så det flöt på ganska bra, i alla fall fram till killen skriver och säger att jag glömt nycklarna hemma, suck! Han skulle lämna dörren öppen men det svåra är att ta sig in i byggnaden överhuvudtaget. Porten är låst och jag kommer inte in förrän någon kan öppna i så fall. Jag bad i alla fall killen att lägg mattan framför så att porten håller sig öppen så får vi hoppas att ingen flyttar på mattan och stänger till portdörren! Panik! Killen är inte hemma förrän 2 timmar efter mig och jag har ingen i närheten att åka hem till under tiden heller! Så jag hoppas verkligen att ingen bryr sig och flyttar på den där jäkla mattan!
 
Annars har det i ärlighetens namn inte varit på topp allmänt. Jag har känt mig väldigt nere. Det har kommit fram vissa saker som fått mig på dåligt humör. Jag trivs bra med killen, han är underbar och allt sånt, men jag börjar tvivla. Jag känner mig osäker om detta kommer hålla livet ut. Ibland känns det som om vi är helt olika. Som om jag missförstått allt med honom. Vissa saker och värderingar får mig att fundera. Det kommer nästan som en chock när vi diskuterar vissa saker för att jag i början inte fick den uppfattningen om honom. Dessutom känns det som om han blivit ''kallare'' mot mig på något sätt också. Inte lika kramgod och villig till att mysa så mycket. Även hans sms har ändrats. Förut har det alltid varit hjärtan och pussgubbar och hela det köret, nu ingenting av det. I början kallade han mig även ''älskling'' och massa söta smeknamn, nu ingenting där heller. Jag har pratat med honom om detta och han säger att han inte är bekväm med att säga såna saker och vill istället kalla mig vid namn. Men för mig känns det ''opersonligt'' och konstigt när man är i ett förhållande. Det känns helt enkelt som om jag fortfarande befinner mig i nykär-stadiet medan han gått vidare. Är det allmänt så med killar? Behöver jag vara orolig tycker ni? Vad har ni för erfarenhet av detta?
 
Nu tänkte jag återgå till jobbet då det börjar komma fler kunder, men vi hörs snart igen!
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

RSS 2.0