Eländiga magknip

Att vakna klockan 6 med illamående och magknip är allt annat än kul! Planen var att gå upp klockan 7 med lite energi för att kunna ta tag i plugget så tidigt som möjligt, men icke. Låg bara i sängen i över en timme för att vila ut och hoppades på att det skulle bli bättre men det gjorde det inte. Så jag gick upp och gjorde lite frukost och hoppades på att lugna ner magen och att det skulle bli bättre av det istället. Det hjälpte lite men det är inte helt bra än. Och nu är jag helt trött och sömnig men måste ta tag i tentaplugget! What a start!

Kan någon förklara detta?

Hur i hela världen är detta möjligt? Att jag kan sitta och prata med honom i minst så lång tid, för ja vi har pratat längre än så, och ändå inte känna nåt för människan? Jag känner absolut mer än bara vänskap för honom men jag känner ingen romantik. Gillar jag kanske bara tanken av honom? Att han finns där i min vardag? Eller kommer detta att utvecklas? Vågar jag hålla ut och se vart det leder eller kommer det sluta med att jag sårar honom och även mig själv sen? Hur löser man en sån dilemma? För jag är så säker på att även om jag går min väg redan nu så kommer han bli sårad för att det är så tydligt att han redan har känslor för mig. Men jag gillar honom. Men jag kan inte se honom som min pojkvän. What the heck am I supposed to do?


Helgens härligheter och bravader (söndag)

Så vad hände igår? Jo jag fick gå upp redan vid kl 6 för att hinna åka tillbaka hem från familjen. Jag hade nämligen en bio/lunchdejt att hinna till och jag ville inte stressa. Ville hinna fixa till mig och fräsha upp mig innan jag skulle iväg, så jag valde att gå upp tidigt för att då kunna åka tillbaka tidigt också. Men det va kämpigt då jag somnade sent! Tanken var också att jag skulle plugga lite på tåget men det gick inte alls eftersom jag var så trött och åkturen fick mig att bli ännu sömnigare!
 
Väl här hemma hann jag med att dricka en stor kopp kaffe, vila lite och sen göra i ordning mig för att åka och möta upp honom vid stationen. Sen var det bara att ta bussen och åka ner till stan. Vi möttes och tog en promenad runt ån och vid slottet, gick runt lite på stan och sen blev det dags att gå till bion. Kan ni gissa vilken film vi såg? Vi tittade på dumma mej 3! Haha vi båda älskar filmerna och denna var inget undantag. Himla roligt och vi skrattade en del! Och mysigt var det minst sagt.
 
Efter bion var det då dags att hitta ett ställe att äta på och vi valde en grekisk restaurang. Man blir inte besviken på deras mat och det blev vi inte denna gång heller. Det var jättegott och vi blev mätta och belåtna. Gentleman som han är betalade han notan så jag kom på förslaget att jag skulle bjuda på efterrätt, så efter restaurangen gick vi till café Linné och fikade. Men jag orkade knappt äta hela min bit av morotskakan eftersom jag var så mätt! Men både mysigt och gott var det! 
 
Klockan började dock bli lite mycket efter det eftersom jag hade tänkt hinna plugga lite också innan dagens slut så vi bestämde oss för att åka hem. Han följde med mig till busshållplatsen och vinkade av mig när jag sen åkte med bussen innan han själv tog tåget hem. Och nu tänker ni åh vilken underbar kille, vilken gentleman, och det är han verkligen! Genomsnäll och godhjärtad, genuin och omtänksam. Men jag känner ingenting. Jag känner ingen attraktion. Jag gillar hans sällskap och hans närhet men inget mer än så. Vad är det för fel på mig? Varför faller jag bara för douchbags? Men jag tänker ge det en chans. Mina känslor kanske behöver tid på sig med tanke på hur sårad jag nyligen blev. Detta är kanske det jag behöver, en sån kille som honom. Jag hoppas bara inte att jag sitter och lurar både honom och mig, för jag vet att han känner mer för mig än vad jag känner för honom. Men tiden får visa vägen I guess!
 
Bild från google

Helgens härligheter och bravader (lördag)

Har haft en helt fantastisk helg! En såndär helg som verkligen behövdes och som fyllde mig med massa energi, motivation och framtidsplaner! Massa skratt och glädje, värme och närhet, kärlek och uppskattning. Kände mig uppskattad, älskad och behövd och jag gav minst lika mycket tillbaka! Som sagt, två välbehövliga dagar att komma bort från all stress och negativitet!
 
Igår åkte jag upp till familjen för att hälsa på och sen gå på stadsfesten. Tanken var att jag skulle åka tillbaka hem redan igår kväll, men så blev det icke! Vi gick för det första rätt så sent dit och för det andra, väl på stadsfesten, gick vi runt och hittade massa fint! Jag hittade bland annat en jättefin röd topp som man kan ha vid speciella tillfällen för endast 120:-! Sedan lyckades jag pruta ner en tröja till lillebrosan från 300 till bara 20:- haha! Och inte bara det. Hittade en jättefin solhatt som skulle kostat 200 men sen fick jag den för 50 för att hon bara ville bli av med dem! Som sagt, väldigt lyckat och väldigt fina saker!
 
 
Vid klockan 17 var det sen dags för Sean Banan att inta scenen och där var det massa skratt och finsång som vanligt! Bara älskar den människan och hans humor! Barnslig som min så man fick kramp i kinderna av all skratt! Himla härligt! Och inte snacka om hans mammaskämt och att mammor ska skaka rumpa! Blev dock även lite seriösare snack från hans sida om olikheter och om mobbning osv som han anpassade till barnen vilket jag tyckte var så fint av honom och väldigt viktigt, så pluspoäng bananen!
 
 
Efter konserten gick vi runt lite till och jag och lillebror provade några karuseller. Bland annat radiobilarna där han satte sig i en skurkbil och jag i en polisbil så det blev automatiskt att jag jagade honom hela tiden och vi kunde bara inte sluta skratta! Som sagt, barnsinnet kommer aldrig försvinna för mig! Vi provade även att att spela för att vinna en nalle och det gjorde vi! Jag spelade det där spelet som man skjuter tänderna på gubbar och vann på första försöket! Glädjen blev ju ännu större och vi valde en nalle som jag och mamma gillade och som jag nu har här bredvid mig i sängen.
 
 
Klockan 21 sen var det dags för Norlie & KKV på scenen och de var hur grymma som helst! Bra drag, massa folk och allmänt yckad konsert från deras sida! Så idag har jag bara gått och lyssnat på deras låtar hela dagen och gjort en hel spellista på spotify med deras låtar som jag tyckte bäst om. Blev en lång lista kan jag sägga! Såndär musik som man båda blir glad av och kan relatera till. Min sorts musik.
 
 
 
Skriver om dagens härligheter imorgon för nu tänkte jag ta coh sova då ögonen går i kors. Så håll utkik för uppdateringen! Godnatt på er!

Karma

Tror ni på karma? Det gör jag! Flera gånger under mitt liv och faktiskt mer under de senaste åren har jag fått bevis på att.. ja hur ska man säga, att karma excisterar? Jag har fått så mycket skit men låtit det vara och de personer som behandlade mig illa blev ännu mer illa behandlade. Inte av mig, inte av andra personer men av livet självt. På jobbet, på plugget och i privatlivet. Senaste gången igår. 
 
Det var en stor lättnad. Ett steg i rätt riktning. En sorts befrielse! Det fick mig att inse att jag fokuserar på fel personer. Personer som inte förtjänar varken min tid eller energi. Att det faktiskt finns andra personer i mitt liv som förtjänar det. Personer som genuint vill ha min tid och uppmärksamhet, som gillar mig för den jag är och som förtjänar min tid och energi. Som jag borde fokusera på och glömma alla andra negativa människor som försöker få ner mig. 
 
Gårdagens händelse var egentligen inget märkvärdigt men ändå stort för mig. Det fick mig att framför allt inse att jag inte borde låta människor påverka mig till den graden att jag känner mig nere och inte fokuserar på mig själv och mina mål. Varför ska jag låta sådana människor förstöra mitt liv och min framtid? Jag är starkare än så och min framgång kommer att få ner dem istället! Att jag är glad och positiv är bästa revangen, samtidigt som jag låter karman göra sitt! 
 

När jag precis börjat komma över dig

När jag precis börjat känna att fuck you, du ska inte påverka mig något mer. Varför ska jag bry mig om dig när du uppenbarligen inte bryr dig om mig? När jag precis börjat komma över dig. Då går du och blir aktiv på sociala medier och påminner om din excistens. Och med mig är du dödstyst. Jag förstår mig bara inte på denna eviga tystnaden! Uppenbarligen har du tid för annat än ditt jobb. Uppenbarligen lever du fortfarande. Så varför hör du inte av dig?
 
Varför kunde inte bara varit ärlig och sagt att du inte ville ha kontakt mer? Varför gav du mig falska förhoppningar om att vi skulle ses igen och göra saker ihop? Det är det västa av allt! Du satte inte stopp för det någonstans. Det enda du var va att inte vara lika social när jag skrev till dig. Men hur kunde jag vetat att det innebär att du inte vill ha kontakt alls när du lovade saker. När du sa att nästa gång ska vi kolla på den serien. Och nästa gång vi går och äter ska vi till den restaurangen. Och när det blir lugnare med jobbet så ska vi till vänner och umgås med dom. Varför? 
 
Så fuck off och låt mig vara ifred. Det kommer en dag då du kommer inse att du förlorade en tjej som var redo att ge dig allt.
 

Bevis

Det finns konkreta och det finns diskreta bevis. Bevis på allt vi sagt och allt vi gått igenom. Det finns bevis på det vi skrivit, alla meddelanden som är sparade, och det finns bevis som utspelar sig i min hjärna om och om igen. Bevis på att saker jag nu omedvetet gör med andra var vår grej. Någonting vi båda kom på, gjorde till vår interna, gemensamma sak. Saker som så fort händer påminner om dig. Jag förknippar allt med dig. Du har lämnat dina spår i nästan allt på så kort tid. Och sen försvann du i tomma intet. 

 

När ska jag någonsin komma över dig? Inte ens att hålla mig sysselsatt, träffa och prata med mina vänner, umgås med min familj, eller ha kul får mig att glömma bort dig. När tar detta elände slut? Min hjärna säger att jag ska vara tålmodig och vänta ut stormen, det kommer att bli bra. Men mitt hjärta kan inte låta bli att fråga tills när? Hur länge ska jag vara tålmodig? Inte ens bevisen vill försvinna. Inte ens de vägrar släppa taget om dig. 

När hjärtat bredvid ditt namn försvinner, kommer jag nog att kunna släppa taget lite till. Jag kommer att inse det jag inte vill men måste inse. Det vi hade är borta och kommer inte tillbaka.

Dagens

Har varit instängd på rummet hela dagen idag. Tanken var att åka och gymma på morgonen och sen hem och plugga men jag kände att jag sparar energin till att bara plugga och sitta och ta det lugnt och värva pluggandet med serier istället. Så det blev så också. Men motivationen för plugget är ju inte direkt på topp. Men jag behöver verkligen klara denna tenta för att komma in på nästa termin, så jag måste bara hitta motivationen! 
 
Annars har det inte hänt så mycket mer. Tyst från andra sidan mobilen vad gäller personen jag har skrivit om och det blir fortfarande inte lättare för varje dag som går. Tror inte det kommer bli lättare förrän jag fått svar på mina frågor och jag vet inte om jag nånsin kommer få det. 
 
Har faktiskt varit rätt så tråkigt att bara vara hemma hela dagen så jag tänkte att jag åker iväg till ica maxi imorgon och handlar lite bara för att få komma ut lite och se människor! Sen blir det som vanligt plugga plugga plugga!
 

Bättre och bättre för varje dag.. eller?

Det här med att sitta på tåget, lyssna på musik och titta ut genom fönstret. Ja då kommer alla tankar och känslor på en som en våg. När man trott att man bir bättre och bättre och kanske till och med starkare för varje dag som går men egentligen har man bara skjutit känslorna åt sidan för att ha kul några dagar och sen när man är själv så iner man att man fortfarande inte mår så värst bra som man trodde att man gjorde. Man försöker att tänka positivt och tänka på annat men det är inte alltid det är lätt. Och just nu är det allt annat än lätt!

 

Nej jag har inte kommit över honom. Nej jag har inte glömt honom. Nej jag känner inte att det är bättre utan honom. Jag saknar honom. Jag saknar det vi hade. Jag saknar hans kramar, hans kyssar och hans närhet. Hans beröring och hans röst. Jag saknar tiden med honom.

 
Men jag antar att det får ta den tid det tar.
 
 
 

Furuviksparken

Här kommer några bilder från gårdagens härliga äventyr! Så mycket kul vi hade! Vill inte gå tillbaka till verkligheten och vill inte vara själv hos mig! Men får titta på bilderna och minnas tillbaka!

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

Bilder från kalaset

Det blev tyvärr inte så många bilder från kalaset igår då jag vatt upptagen med annat! Men nån bild här och var blev det i alla fall så här kommer de!

 

 
 
 
 

Mot lite födelsedagskalas

Hej alla fina läsare som blir lite fler och fler för varje dag, kul! Jag sitter just nu på tåget på väg till familjen för att fira lillebrorsans födelsedag i förskott. Han fyller inte år förrän om nån vecka men eftersom nästan ingen kunde då så firar vi honom denna helg! Ska bli riktigt kul och han har sett framemot att få sin present som han listat ut vad det är så smart som han är, unge! Men det ska som sagt bli riktigt kul och hoppas att vädret är på vår sida imorgon så att vi kan göra det vi planerat att göra, håller tummarna! Är ju dock molnigt, grått och trist just nu. Ösregnar till och från så det ser inte så lovande ut! Men hoppas på det bästa ändå! 


Kommer att uppdatera med bilder från kalaset sen och särskilt på tårtan som min underbara och så himla duktiga mamma gjort! Håll utkik! 


Are you the one?

Sitter och tittar på are you the one och ser hur alla killar spelar änglar i början, hur de flörtar till sig en tjej och får henne på fall. Och jag sitter här med en stor igenkänningsfaktor! Känner igen alla dessa trick, ord och manipulationer för att i nästa stund se hur killen bara försvinner i tomma intet. Känner igen tjejernas känslor när de säger ''han har allt jag söker hos en kille''. I know girl, I know the feeling! Men hur kan man själv känna sådär och killen känner inte nåt liknande? Hur kan killar vara så bra på att stänga av känslor och verkligen göra det de själva känner för när de själva vill? Det om nåt är orättvist! 
 
Jag säger absolut inte att det är så för alla eller drar alla över en kant. Men jag har bara dålig erfarenghet. Jag dras till douchebags. Jag går på alla deras maipulationer gång på gång och jag förstår inte hur det kommer sig att man känner igen allting och ändå sitter och hoppas att denna gång, bara kanske denna gång så har jag turen på min sida och den här killen visar sig annorlunda. Och sen slutar det ändå med att man själv får känslor och får höra att han inte är redo. När ska man lära sig?
 
 

Du har redan lyckats såra mig

Du ville inte gå för fort fram för att du ville inte såra mig ifall det inte skulle funka och skulle ta slut. Men vet du vad? Du har redan lyckats såra mig. Jag misstog alla våra skratt, långa nätter tillsammans, gulliga meddelanden, privata skämt. Jag misstog allt detta. Misstog det som att du brydde dig. Förlåt, jag ska tänka en extra gång nästa gång.
 
Du bara försvann. Sakta men säkert. Sen helt. Vad hände? Vad tänker du? Alla dessa frågor utan några svar. Hur kan jag känna såhär starkt och hur kan du ha sånt starkt inflytande på mig efter så kort tid? Hur kunde du få mig att falla när jag var som starkast? Och sen förvinner du? Vem gör nåt sånt? Varför?
 
Jag erkänner. Jag är besatt, besatt av dig. Eller vad skulle du kalla det när jag vaknar upp mitt i natten och kollar mobilen ifall du skrivit? När du är den första som jag tänker på så fort jag vaknar till mitt i natten? När jag har börjat drömma om dig de timmar jag sover? Vad kallar man det? Kär? Men hur kan jag vara det? Hur kan jag vara kär i någon som inte vill ha mig? Hur kan jag vara kär i någon så egoistisk att han bara tänker på sig själv? Påbörjar något med en tjej för att i nästa stund säga att han inte vill ha ett förhållande. Hur kan jag vara kär? 
 
Kom tillbaka och ge mig svar på mina frågor. Jag vill veta allt som pågår i din hjärna. Vad tänker du? Vad känner du? Varför försvann du? Vad betyder jag för dig? Har vi någon framtid? Låt mig inte bara hänga såhär. Det tär på mig. Jag klarar inte av det.
 
 

Vart tog du vägen? Vart tog allt vägen?

De säger ju att det som är menat att bli hittar alltid sin väg tillbaka? Vi fick kontakt, minns inte ens när det va. Nog mer än ett år sen, snart kanske två till och med. Jag hade inte fokus på dig, tyckte inte ens att du va snygg då. Jag hade fokus på en annan kille. Men vi skrev. Och det va trevligt. Sen försvann du. Och det märkte jag inte ens. Saknade dig inte ens. Saknade inte kontakten med dig, saknade ingenting. Jag hade som sagt fokus på en annan kille. Fel kille. Tiden gick och jag glömde bort dig mer och mer, om jag ens tänkte på dig till att börja med.
 
Det var den 22a juni 2017, dagen då du hörde av dig igen. Tänkte väl att jag kände igen dina bilder, men mer än så brydde jag mig inte. Du var bara en kille jag en gång hade kontakt med. Vad vi pratade om och hur länge vi pratade, var inget jag mindes eller brydde mig särskilt mycket om. Men du, du mindes mig. Du mindes att du en gång hade kontakt med mig och du var medveten om att du tar upp kontakten igen. Och den här gången, den här gången hade jag gjort mig fri från den andra killen. Hade inte fokus på annat mer än mig själv och kunde ägna mer tid åt dig. Jag tyckte fortfarande inte att du såg ut som min typ, men på ett sätt var du finare än jag mindes dig, fast du fortfarande hade samma bilder som för två år sen. Kärleken gör en blind va? Eller vad jag trodde var kärlek med den andra killen. 
 
Vi skrev och det kändes så naturligt, jag tyckte om att skriva med dig. Men sen kom den dagen då du bara slutade svara. Jahapp, det var det tänkte jag. No big deal. Hade annat att sysselsätta mig med men kunde ändå inte låta bli att tänka på varför en person bara slutar höra av sig sådär. Och så från ingenstans hade jag fått ett meddelande från dig. Igen. Tydligen hade du inte sett att jag skrivit. Sant eller inte? Inget jag brydde mig om, jag svarade dig ändå. Och det roliga är? Jag hade som ''regel'' att den som inte svarar mig inom kort och svarar efter några dagar istället med en ursäkt om att de inte sett meddelandet, det var inga jag skulle svara tillbaka på. Men vad hände med dig? Varför svarade jag dig? Vad fick mig att göra det? Ödet? Jag vet inte än idag.
 
Vi fortsatte prata. Varje dag. Från godmorgon till godnatt. Du frågade om jag ville träffa dig någon dag och vi pratade om det. Bestämde inget, bara pratade om det. Ingen av oss var ledig förrän om några veckor framåt så inget bestämdes. Lite visste vi om att vi skulle träffas mycket tidigare än så. Spontant är bäst va? Och vår första träff? Ja vad ska man kalla den, annorlunda? Det händer väl inte så ofta att att man hälsar på den andra på jobbet när man inte ens träffats någon gång innan dess. Men du gjorde det. Du kom och hälsade på mig på jobbet och det var inte mer med det. Det kändes så naturligt och så normalt, så avslappnat för oss båda.
 
Det sa klick redan första gången jag såg dig, men vår första dejt bekräftade allt. Och det var på min födelsedag. Vad mer kunde jag önska mig? Det var den perfekta avslutningen på dagen. Och vi kunde inte låta bli att röra vid varandra. Nudda varandra. Vi hittade på ursäkter för att göra det. Och jag var medveten om det. Och det var nog du med. 3 timmar kändes som 3 minuter och vi kunde inte vänta på vår andra dejt så den kom inte så långt efter. Och den kvällen var magisk. Din kyss lika så. Att du kom och sov över två nätter i rad efter det var som en prinsessaga och jag trodde att jag drömde att det kunde gå så fort och kännas så rätt. 
 
Rädslan å andra sidan. Den fanns alltid där. Tviveln fanns alltid där. Kunde det verkligen vara såhär lätt? Jag vågade inte hoppas. Jag förnekade gång på gång att jag kände det minsta lilla för dig. Jag ljög bara för mig själv. Och alla mina farhågor besannades när du på vår fjärde dejt sa att du inte vill ha ett förhållande just nu. Du vill vänta. Du vill tänka på dig själv. Du vill inte gå för fort framåt. Och det hade jag känt innan när alla dina godmorgon och dina godnatt försvann. När kontakten från din sida minskade drastiskt. Och jag spelade med. Jag sa att jag höll med. Det är för tidigt för ett förhållande nu. Vi måse lära känna varandra mer. Och på ett sätt menade jag det. Och det är för tidigt. Men jag ville inte att det skulle vara det. Innerst inne käde jag mer. Det jag ine ville erkänna för mig själv. Jag tror att jag redan hade fallit för dig. Jag ville ha dig. Jag vill ha dig. För vad betydde allt som hände mellan oss? Allt vi kände? Hur kan inte det vara tillräckligt?
 
Idag har jag inte ens haft kontakt med dig. Du skrev 3 gånger igår sen slutade du svara. Och sen dess har jag inte hört något från dig. Vart tog du vägen? Vart tog allt vägen? Jag vill inte höra av mig till dig. Jag vill inte vara för på. Det är du som inte vill gå för fort fram så vi tar det i din egen takt. Om det ens finns nåt att ta i någon takt överhuvudtaget? Eller borde jag höra av mig till dig och visa att jag fortfrande är intresserad? Eller vill du ha din space? Var står vi nu? Vad känner du? Borde jag vara tålmodig? Men hur länge då? Kan inte du bara höra av dig och säga vad du tänker? Vad du känner? Det här tar kål på mig. Jag vill bara ha svar på en enda fråga, vart tog allt vägen? 
 

Back on track?

Det var snart ett helt år sen jag skrev här! Det har hänt mycket det här året som har gjort att jag inte prioreterat blogen minsta lilla. Har inte haft någon lust alls till den heller. Kände dock idag att jag vll ta upp skirvandet igen och se hur det känns, hur mycket tid jag kommer att kunna lägga på det här. Men mest gör jag det här för att skriva av mig ibland. Vilket behövs!
 
Det har som sagt gått ett helt år snart och det har hänt en hel del. För mycket för att kunna ta upp här. Därför har jag bestämt mig att helt enkelt börja om. Eller rättare sagt skriva om det som är nu och låta det förflutna vara just det, förflutna. Jag tror att ni ändå kommer förstå vad som har hänt och händer av det jag skriver.
 
Jag skulle egentligen nu vara i en tentasal och sitta och skriva en tenta. Har dock inte pluggat tillräckligt bra och kände att jag lika gärna kan stanna hemma och ladda om batterierna för morgondagens nya kurser. Det kommer flera tillfällen för denna tenta och då ska jag vara redo för den. Så är som sagt hemma men ska snart göra mig i ordning för att åka upp till familjen och hälsa på. Hörs när vi hörs!
 
 
Bild från fredagens utgång

Kämpar vidare

Dagarna rullar på, vissa bättre än andra, som vanligt alltså. Dock går varken plugg eller träning bra just nu men kämpar på som sagt. Tenta på lördag och känner mig stressad att det inte går bra på vågen. Men det bästa med det här är att det nog kommer vända snart och jag ser framemot det! 

Dagens lunch 👌😋

God jul!

Får önska en god jul på juldagen istället!




Luciamys

Ljusånger på morgonen med tända ljus, god frukost och bra humör trots världens förkylning. Och nu tände jag massa ljus i mitt rum och ligger under filten och myser i denna decemberkyla. Ha en glad och mysig lucialördag alla fina!


Fredagsmys

Äntligen har filmen som jag längtat efter kommit ut - Gone girl. Så sitter just nu på sängen med tända ljus och godispåsen o har en riktig mysig fredagskväll för mig själv. Senare blir det att ha fredagsmys med familjen också. Välförtjänt efter två sömnlösa nätter pga halsont och feber o värsta förkylningen. December, en mysig månad trots allt! 




Tidigare inlägg
RSS 2.0