Kan någon förklara detta?

Hur i hela världen är detta möjligt? Att jag kan sitta och prata med honom i minst så lång tid, för ja vi har pratat längre än så, och ändå inte känna nåt för människan? Jag känner absolut mer än bara vänskap för honom men jag känner ingen romantik. Gillar jag kanske bara tanken av honom? Att han finns där i min vardag? Eller kommer detta att utvecklas? Vågar jag hålla ut och se vart det leder eller kommer det sluta med att jag sårar honom och även mig själv sen? Hur löser man en sån dilemma? För jag är så säker på att även om jag går min väg redan nu så kommer han bli sårad för att det är så tydligt att han redan har känslor för mig. Men jag gillar honom. Men jag kan inte se honom som min pojkvän. What the heck am I supposed to do?


Karma

Tror ni på karma? Det gör jag! Flera gånger under mitt liv och faktiskt mer under de senaste åren har jag fått bevis på att.. ja hur ska man säga, att karma excisterar? Jag har fått så mycket skit men låtit det vara och de personer som behandlade mig illa blev ännu mer illa behandlade. Inte av mig, inte av andra personer men av livet självt. På jobbet, på plugget och i privatlivet. Senaste gången igår. 
 
Det var en stor lättnad. Ett steg i rätt riktning. En sorts befrielse! Det fick mig att inse att jag fokuserar på fel personer. Personer som inte förtjänar varken min tid eller energi. Att det faktiskt finns andra personer i mitt liv som förtjänar det. Personer som genuint vill ha min tid och uppmärksamhet, som gillar mig för den jag är och som förtjänar min tid och energi. Som jag borde fokusera på och glömma alla andra negativa människor som försöker få ner mig. 
 
Gårdagens händelse var egentligen inget märkvärdigt men ändå stort för mig. Det fick mig att framför allt inse att jag inte borde låta människor påverka mig till den graden att jag känner mig nere och inte fokuserar på mig själv och mina mål. Varför ska jag låta sådana människor förstöra mitt liv och min framtid? Jag är starkare än så och min framgång kommer att få ner dem istället! Att jag är glad och positiv är bästa revangen, samtidigt som jag låter karman göra sitt! 
 

När jag precis börjat komma över dig

När jag precis börjat känna att fuck you, du ska inte påverka mig något mer. Varför ska jag bry mig om dig när du uppenbarligen inte bryr dig om mig? När jag precis börjat komma över dig. Då går du och blir aktiv på sociala medier och påminner om din excistens. Och med mig är du dödstyst. Jag förstår mig bara inte på denna eviga tystnaden! Uppenbarligen har du tid för annat än ditt jobb. Uppenbarligen lever du fortfarande. Så varför hör du inte av dig?
 
Varför kunde inte bara varit ärlig och sagt att du inte ville ha kontakt mer? Varför gav du mig falska förhoppningar om att vi skulle ses igen och göra saker ihop? Det är det västa av allt! Du satte inte stopp för det någonstans. Det enda du var va att inte vara lika social när jag skrev till dig. Men hur kunde jag vetat att det innebär att du inte vill ha kontakt alls när du lovade saker. När du sa att nästa gång ska vi kolla på den serien. Och nästa gång vi går och äter ska vi till den restaurangen. Och när det blir lugnare med jobbet så ska vi till vänner och umgås med dom. Varför? 
 
Så fuck off och låt mig vara ifred. Det kommer en dag då du kommer inse att du förlorade en tjej som var redo att ge dig allt.
 

Bättre och bättre för varje dag.. eller?

Det här med att sitta på tåget, lyssna på musik och titta ut genom fönstret. Ja då kommer alla tankar och känslor på en som en våg. När man trott att man bir bättre och bättre och kanske till och med starkare för varje dag som går men egentligen har man bara skjutit känslorna åt sidan för att ha kul några dagar och sen när man är själv så iner man att man fortfarande inte mår så värst bra som man trodde att man gjorde. Man försöker att tänka positivt och tänka på annat men det är inte alltid det är lätt. Och just nu är det allt annat än lätt!

 

Nej jag har inte kommit över honom. Nej jag har inte glömt honom. Nej jag känner inte att det är bättre utan honom. Jag saknar honom. Jag saknar det vi hade. Jag saknar hans kramar, hans kyssar och hans närhet. Hans beröring och hans röst. Jag saknar tiden med honom.

 
Men jag antar att det får ta den tid det tar.
 
 
 

Are you the one?

Sitter och tittar på are you the one och ser hur alla killar spelar änglar i början, hur de flörtar till sig en tjej och får henne på fall. Och jag sitter här med en stor igenkänningsfaktor! Känner igen alla dessa trick, ord och manipulationer för att i nästa stund se hur killen bara försvinner i tomma intet. Känner igen tjejernas känslor när de säger ''han har allt jag söker hos en kille''. I know girl, I know the feeling! Men hur kan man själv känna sådär och killen känner inte nåt liknande? Hur kan killar vara så bra på att stänga av känslor och verkligen göra det de själva känner för när de själva vill? Det om nåt är orättvist! 
 
Jag säger absolut inte att det är så för alla eller drar alla över en kant. Men jag har bara dålig erfarenghet. Jag dras till douchebags. Jag går på alla deras maipulationer gång på gång och jag förstår inte hur det kommer sig att man känner igen allting och ändå sitter och hoppas att denna gång, bara kanske denna gång så har jag turen på min sida och den här killen visar sig annorlunda. Och sen slutar det ändå med att man själv får känslor och får höra att han inte är redo. När ska man lära sig?
 
 

Give me somethin', oh, but you say nothin'

 

Du har redan lyckats såra mig

Du ville inte gå för fort fram för att du ville inte såra mig ifall det inte skulle funka och skulle ta slut. Men vet du vad? Du har redan lyckats såra mig. Jag misstog alla våra skratt, långa nätter tillsammans, gulliga meddelanden, privata skämt. Jag misstog allt detta. Misstog det som att du brydde dig. Förlåt, jag ska tänka en extra gång nästa gång.
 
Du bara försvann. Sakta men säkert. Sen helt. Vad hände? Vad tänker du? Alla dessa frågor utan några svar. Hur kan jag känna såhär starkt och hur kan du ha sånt starkt inflytande på mig efter så kort tid? Hur kunde du få mig att falla när jag var som starkast? Och sen förvinner du? Vem gör nåt sånt? Varför?
 
Jag erkänner. Jag är besatt, besatt av dig. Eller vad skulle du kalla det när jag vaknar upp mitt i natten och kollar mobilen ifall du skrivit? När du är den första som jag tänker på så fort jag vaknar till mitt i natten? När jag har börjat drömma om dig de timmar jag sover? Vad kallar man det? Kär? Men hur kan jag vara det? Hur kan jag vara kär i någon som inte vill ha mig? Hur kan jag vara kär i någon så egoistisk att han bara tänker på sig själv? Påbörjar något med en tjej för att i nästa stund säga att han inte vill ha ett förhållande. Hur kan jag vara kär? 
 
Kom tillbaka och ge mig svar på mina frågor. Jag vill veta allt som pågår i din hjärna. Vad tänker du? Vad känner du? Varför försvann du? Vad betyder jag för dig? Har vi någon framtid? Låt mig inte bara hänga såhär. Det tär på mig. Jag klarar inte av det.
 
 

Vart tog du vägen? Vart tog allt vägen?

De säger ju att det som är menat att bli hittar alltid sin väg tillbaka? Vi fick kontakt, minns inte ens när det va. Nog mer än ett år sen, snart kanske två till och med. Jag hade inte fokus på dig, tyckte inte ens att du va snygg då. Jag hade fokus på en annan kille. Men vi skrev. Och det va trevligt. Sen försvann du. Och det märkte jag inte ens. Saknade dig inte ens. Saknade inte kontakten med dig, saknade ingenting. Jag hade som sagt fokus på en annan kille. Fel kille. Tiden gick och jag glömde bort dig mer och mer, om jag ens tänkte på dig till att börja med.
 
Det var den 22a juni 2017, dagen då du hörde av dig igen. Tänkte väl att jag kände igen dina bilder, men mer än så brydde jag mig inte. Du var bara en kille jag en gång hade kontakt med. Vad vi pratade om och hur länge vi pratade, var inget jag mindes eller brydde mig särskilt mycket om. Men du, du mindes mig. Du mindes att du en gång hade kontakt med mig och du var medveten om att du tar upp kontakten igen. Och den här gången, den här gången hade jag gjort mig fri från den andra killen. Hade inte fokus på annat mer än mig själv och kunde ägna mer tid åt dig. Jag tyckte fortfarande inte att du såg ut som min typ, men på ett sätt var du finare än jag mindes dig, fast du fortfarande hade samma bilder som för två år sen. Kärleken gör en blind va? Eller vad jag trodde var kärlek med den andra killen. 
 
Vi skrev och det kändes så naturligt, jag tyckte om att skriva med dig. Men sen kom den dagen då du bara slutade svara. Jahapp, det var det tänkte jag. No big deal. Hade annat att sysselsätta mig med men kunde ändå inte låta bli att tänka på varför en person bara slutar höra av sig sådär. Och så från ingenstans hade jag fått ett meddelande från dig. Igen. Tydligen hade du inte sett att jag skrivit. Sant eller inte? Inget jag brydde mig om, jag svarade dig ändå. Och det roliga är? Jag hade som ''regel'' att den som inte svarar mig inom kort och svarar efter några dagar istället med en ursäkt om att de inte sett meddelandet, det var inga jag skulle svara tillbaka på. Men vad hände med dig? Varför svarade jag dig? Vad fick mig att göra det? Ödet? Jag vet inte än idag.
 
Vi fortsatte prata. Varje dag. Från godmorgon till godnatt. Du frågade om jag ville träffa dig någon dag och vi pratade om det. Bestämde inget, bara pratade om det. Ingen av oss var ledig förrän om några veckor framåt så inget bestämdes. Lite visste vi om att vi skulle träffas mycket tidigare än så. Spontant är bäst va? Och vår första träff? Ja vad ska man kalla den, annorlunda? Det händer väl inte så ofta att att man hälsar på den andra på jobbet när man inte ens träffats någon gång innan dess. Men du gjorde det. Du kom och hälsade på mig på jobbet och det var inte mer med det. Det kändes så naturligt och så normalt, så avslappnat för oss båda.
 
Det sa klick redan första gången jag såg dig, men vår första dejt bekräftade allt. Och det var på min födelsedag. Vad mer kunde jag önska mig? Det var den perfekta avslutningen på dagen. Och vi kunde inte låta bli att röra vid varandra. Nudda varandra. Vi hittade på ursäkter för att göra det. Och jag var medveten om det. Och det var nog du med. 3 timmar kändes som 3 minuter och vi kunde inte vänta på vår andra dejt så den kom inte så långt efter. Och den kvällen var magisk. Din kyss lika så. Att du kom och sov över två nätter i rad efter det var som en prinsessaga och jag trodde att jag drömde att det kunde gå så fort och kännas så rätt. 
 
Rädslan å andra sidan. Den fanns alltid där. Tviveln fanns alltid där. Kunde det verkligen vara såhär lätt? Jag vågade inte hoppas. Jag förnekade gång på gång att jag kände det minsta lilla för dig. Jag ljög bara för mig själv. Och alla mina farhågor besannades när du på vår fjärde dejt sa att du inte vill ha ett förhållande just nu. Du vill vänta. Du vill tänka på dig själv. Du vill inte gå för fort framåt. Och det hade jag känt innan när alla dina godmorgon och dina godnatt försvann. När kontakten från din sida minskade drastiskt. Och jag spelade med. Jag sa att jag höll med. Det är för tidigt för ett förhållande nu. Vi måse lära känna varandra mer. Och på ett sätt menade jag det. Och det är för tidigt. Men jag ville inte att det skulle vara det. Innerst inne käde jag mer. Det jag ine ville erkänna för mig själv. Jag tror att jag redan hade fallit för dig. Jag ville ha dig. Jag vill ha dig. För vad betydde allt som hände mellan oss? Allt vi kände? Hur kan inte det vara tillräckligt?
 
Idag har jag inte ens haft kontakt med dig. Du skrev 3 gånger igår sen slutade du svara. Och sen dess har jag inte hört något från dig. Vart tog du vägen? Vart tog allt vägen? Jag vill inte höra av mig till dig. Jag vill inte vara för på. Det är du som inte vill gå för fort fram så vi tar det i din egen takt. Om det ens finns nåt att ta i någon takt överhuvudtaget? Eller borde jag höra av mig till dig och visa att jag fortfrande är intresserad? Eller vill du ha din space? Var står vi nu? Vad känner du? Borde jag vara tålmodig? Men hur länge då? Kan inte du bara höra av dig och säga vad du tänker? Vad du känner? Det här tar kål på mig. Jag vill bara ha svar på en enda fråga, vart tog allt vägen? 
 

Don't fall in love with me..


Every time I see him all cool, calm and collected, I lose my breath, my heart starts pounding, and I am painfully aware that I am not over him and he is over me.

Det känns rent utsagt skit. När man tror att man kommit över en person för att den har sårat en så djupt, när det egentligen inte finns någon förlåtelse, när man bara borde släppa taget helt och säga "dra åt helvete".. Men hur kan man? Hur kan man göra det när personen har varit ens livskamrat i nästan 2 år, ens bästa vän och.. Ja faktiskt andra halva, själsfrände.. Hur kan man? Och nu är det han som har gått vidare först, det är han som har hittat en ny.. Och jag, jag är på samma plats, saknar honom och det vi hade. Saknar honom att sakna mig, saknar honom att älska mig, längta efter mig.. Men han har gått vidare. Och jag är fast. När jag trodde att jag hade släppt taget.. Det känns skit.



Cards on the table, we're both showing hearts. Risking it all, though it's hard.

Forbidden

All of me loves all of you

 
 

One word: beautiful

 

You meet thousands of people, and none of them really touch you. And then you meet your one person, and your life is changed forever.

Den där känslan av massa fjärillar i magen. Känslan av att man känner sig ensam i hela världen för en viss person. Att man är så lyckligt kär att man inte vet vart man ska ta vägen. Det är en obeskrivlig känsla. Det finns inte tillräckligt med ord att beskriva vad man känner och man kan inte förstå känslan om man inte känt/känner det själv. Denna känsla har jag haft i snart ett års tid och jag har aldrig någonsin tidigare känt på det här sättet. Att känna mig älskad för den jag är av den personen jag älskar mest. Det är en oslagbar känsla. Att känna mig accepterad och att den andra verkligen förstår mig, tycker samma om princip allt och värderar saker på samma sätt. Vill uppnå samma saker tillsammans och verkligen gör allt för att vi ska vara lyckliga. Mer kan man inte önska sig.
 
Samtidigt som det är så obeskrivligt underbart, är det också skrämmande. Det är så skrämmande att ge en person hela sitt hjärta, hela sin tid och hela sitt liv och den personen kan göra vad som helst med det. Att öppna sig så mycket och dela alla sina hemligheter, att känna sig som en enda person tillsammans. Det får mig att bli rädd samtidigt som jag är lycklig. För att det har inte alltid varit en dans på rosor under det här året. Vi har haft våra motgångar och båda har blivit sårade. Men jag antar att det hör till, för att det bästa förhållandet är inte det utan motgångar, utan den som löser sig vad som än händer. Där man förstår varandra, acceptera varandras fel och löser problemet tillsammans. Så jag antar att det är det som är meningen med att vara tillsammans. Att våga vara en med sin partner. Att ge hela sig själv till sin respektive.
 
Alla dikter och citat som ligger ute om hur en kille ska vara mot sin tjej påminner mig om min kille. Han har alla dessa egenskaper och mer därtill. Jag känner inte längre den där känslan att jag önskar att min kille ska göra/vara på det sättet som beskrivs, då han redan är sån. Och utan att säga för mycket nu, så kan jag bara säga att jag har hittat min prins. Den rätta, min själsfrände och den som är helt perfekt i mina ögon. Både utan och med sina brister och fel. Den där känslan av att jag aldrig skulle kunna vara lycklig med någon annan och att jag inte klarar mig utan honom finns här varje dag. Han är min och jag är hans, och så vill jag att det ska vara för alltid.
 
Untitled

"I seem to have loved you in numberless forms, numberless times, in life after life, in age after age forever."

 
 

It's like I don't even know you anymore.


No living without loving you

If you ever leave me
Life will go on
Stars will still be
Bright as diamonds in the sky now
Even if you said goodbye now
Oh, the clock wouldn't stop, no
That sun would keep shinning down
If you weren't here with me
This world would still be spinnin' 'round
 
But baby there would be
Just no living without loving you
How could I ever survive
Just no living without loving you
It would be like living without being alive without you
 
 

Oh, my heart is racing, the way we kiss is liberating, it feels like we invented love.

 

Broken hearted girl

 
 
 

Fairy tale love

I’m a hopeless romantic. Always been. I was the little girl watching Disney movies alone – wishing, wondering, if there was a prince charming out there for me. An Eric to my Ariel. A Tarzan to my Jane. A Philip to my Aurora. An Aladdin to my Jasmine. A prince to my princess. Every girl has this one image of true love. One that keeps playing over and over in our heads. One day our true love will sweep us off our feet and carry us away into a never ending sunset. Well, I found that guy who does that, who is so sweet and tries so hard to make me happy.
 
You started off as a fantasy because I never thought I could have you, and now that I have you I don't feel like you belong to me. I thought I had been in love before, but you make me question all that I once felt before simply because you have made me feel a love that is deeper and more intense. I think about you all day everyday. I love this feeling that is in me but it takes me from laughter to tears in minutes because I know it will never be. I feel I could love you forever, but am I too blind to realize that you and I are a lost cause?  How can we be when I have wanted you for so long without you ever knowing? Could fate be so cruel that it would cross our paths just to shatter my heart to pieces or could it be that I am your knight in shining armor? I never knew it took this little time to fall in love with you.  I truly believe you are the one, my epic love, but I guess not every fairy tale has a happy ending, or do they? Only you can change that for me...
 


Tidigare inlägg
RSS 2.0